Sjukdomar i munnens slemhinnor: blåsor i munnen stress
Sjukdomar i munnens slemhinnor:
Sjukdomar som kan uppstå i den orala slemhinnan
Bedömning av behovet av vården av slemhinnesjukdomar i munnen. Förändringar i munslemhinnan kan vara tecken på slemhinnesjukdomar eller cancer i munnen. Förändringarna bör kollas upp om de inte har försvunnit inom två veckor. Presentation Specialister Det kan förekomma många olika förändringar och sjukdomar i munnens slemhinnor. Bland de vanligaste är Lichen ruber planus, som orsakar ljusa nätliknande slemhinneförändringar, olika svampinfektioner och leukoplaki som är ett förstadium till cancer i slemhinnorna. Även inflammatoriska tarmsjukdomar kan ge symtom i munnen. Det kan ofta också vara fråga om ofarligare sår, en blåsa eller t. Dessutom kan många allmänsjukdomar orsaka förändringar, t. Behandlingsprocessen På mottagningen undersöks och diagnostiseras munslemhinnornas tillstånd. Vid behov tas en provbit av slemhinneförändringen, ett vävnadsprov. Vid behov görs en vårdplan över behandlingen av slemhinneförändringen och uppföljningen på mottagningen.
Slemhinnan i munnen lossnar
Huvudbudskap Sjukdomar i den orala slemhinnan har ofta sina motsvarigheter i huden eller i den övriga mag—tarmkanalen. Vita förändringar i den orala slemhinnan är ofta oral lichen planus eller leukoplakier, som båda har en malign potential. Munhålans lokalisation i gränslandet mellan hud och övriga mag—tarmkanalen reflekterar en del av de sjukdomstillstånd som kan uppträda i den orala slemhinnan. I denna artikel presenteras några få sådana tillstånd som kan vara av allmänmedicinskt intresse. Det är även viktigt att identifiera förändringar i munslemhinnan som har en premalign potential, speciellt oral leukoplaki och lichen planus. Vanligen är det allmäntandläkare som identifierar icke symtomgivande förändringar, medan patienten själv söker om förändringarna ger symtom. En tumregel är att förändring som kvarstår mer än 3 veckor eller är återkommande bör utredas vidare av specialisttandläkare eller öronläkare. Orofacial granulomatos och oral Crohns sjukdom Orofacial granulomatos är ett samlingsbegrepp för de tillstånd som tidigare kallades Melkersson—Rosenthals syndrom och cheilitis granulomatosa.
Vanliga orala slemhinneförändringar
Är du nöjd med Läkemedelsboken? Lämna synpunkter Är du nöjd med Läkemedelsboken? Tack för dina synpunkter! Dessa är värdefulla i den fortsatta utvecklingen av webbplatsen. Vi läser allt som skickas in, men eftersom dina synpunkter är anonyma kommer vi inte att skicka något svar till dig. Läkemedelsboken vänder sig framför allt till dig som är specialist i allmänmedicin, läkare under specialiserings- eller allmäntjänstgöring, studerande inom medicin och farmaci, men också till dig som är läkare i behov av råd vid medicinska problem utanför den egna specialiteten. Om du är en av dem som Läkemedelsboken vänder sig till vill vi gärna veta vad du tycker om webbplatsen och dess innehåll. Ja Nej Delvis Skriv vad du tycker om Läkemedelsboken. Kom ihåg att inte lämna namn, kontaktuppgifter eller något annat om dig själv eller någon annan. Vill du få återkoppling? Om du vill få svar från oss behöver du använda Läkemedelsverkets ordinarie kontaktvägar som du hittar på sidan Kontaktuppgifter.
Slemhinneförändringar i munnen
Vetenskap Vanliga orala slemhinneförändringar Lesionen angulär cheilit är oftast inte ett diagnostiskt problem eftersom den endast förekommer i en enda lokalisation, munvinkeln. Alla tandläkare — inom såväl vuxen- som barn- och ungdomstandvården — möter ibland patienter med munslemhinnesjukdomar. I artikeln presenteras de vanligaste tillstånden: angulär cheilit, recidiverande herpes labialis, aftös stomatit, snusrelaterade orala lesioner, oral leukoplaki, lichenoida sjukdomar, geografisk tunga, pigmenterade lesioner, pemfigus vulgaris, slemhinnepemfigoid och fibroepitelial hyperplasi. Nordiskt tema: Oral medicin Skälet till att vi valt de tillstånd som presenteras i den här artikeln är att de är de vanligaste munslemhinnesjukdomarna som allmäntandläkare möter på sin klinik [1—3]. Det största problemet för tandläkaren är oftast att komma fram till en korrekt diagnos. Det primära syftet med artikeln är därför att ge en detaljerad beskrivning av kliniska karakteristika, histopatologiska kännetecken och andra parakliniska fynd där det är relevant.